malintherese!

Om lättnad och ilska

Det var längesedan nu igen som jag skrev någonting här. Men nu efter X antal panikångestattacker under ett par dagar känner jag att jag behöver skriva av mig. 

Jag har sen tre månader tillbaka, börjat ta medicin. "För humöret" står det på burken. Det är alltså antidepressiv medicin som ska hjälpa mig att känna mig stabilare. Och den funkar till viss del, men jag har ändå en hel del svängar och dalar och dippar fortfarande. Och ångest. Och panikångest. Jag undrar ofta: "Hur mår man när man mår bra?!" "Ska man inte känna mer än såhär?"

Sen jag skrev senast har jag vart hos både psykolog och läkare ett par gånger och det börjar dagas upp att mina misstankar kring adhd stämmer rätt väl in på mig enligt min läkare. Hon vill dock gräva vidare i att se om det ligger fler diagnoser (bipolaritet) bakom mina känslosvängningar. Det finns tydligen flera olika typer av bipolaritet, vissa där man kan bli mycket manisk i vissa perioder och deprimerad i andra perioder, För min del har det mest handlat om depressioner. Korta men intensiva depressioner. Vi får väl se vad läkaren säger när jag träffar henne nästa gång. Känns i alla fall skönt att börja få lite svar...

Jag trodde nog innan att jag bara skulle känna lättnad av att veta vad "felet" på mig var. Men istället har nu lättnaden börjat gå över i ilska. Jag är så arg över att ingen sett något förrän nu i vuxen ålder. Jag vet att det inte är lätt med tanke på hur bra jag var på att dölja mina svårigheter. Så det är helt förståeligt för mig. Men jag är ändå så jävla arg. Jag är arg över att om jag hade fått veta detta i tidiga tonåren, så hade det funnits SÅ många situationer jag antagligen aldrig hade behövt hamna i om jag fått hjälp tidigare. Så många människor jag antagligen skulle sluppit göra besvikna på olika sätt. Och SÅ mycket bättre självkänsla jag troligen hade haft om jag hade sluppit gå igenom så många misslyckanden i livet. Jag är arg och ledsen över att dessa olika händelser, situationer och känslor hade kunnat undvikas. Och detta pågår än och lär säkert göra ett bra tag framöver innan jag "jobbat klart" med mig själv och kan leva livet lika enkelt som de flesta andra kan. 

 

 Ska försöka att skriva mer snart igen, men nu måste jag sluta.

Puss o kram

 

om den senaste tiden

Det var verkligen ett tag sedan jag skrev nåt här nu. Och det är inte för att det inte funnits saker att skriva. Utan för att den här hösten och vintern har jag verkligen känt mig helt matt. Helt tung i huvudet och kroppen. Så fort jag har kommit hem från jobbet den största delen av alla vardagar så är det som att luften gått ur mig. Jag har känt vilja att göra saker, men kroppen har sagt nej! Och fy fabian vad tråkigt det är att vara så trött. Särskilt när man samtidigt känner en inre rastlöshet. Ja, vi får hoppas att våren kommer snart!

Jag ska försöka uppdatera om hur allting ligger till. Vet att jag skrev om min psykolog på vårdcentralen och haha... hon funkar inte för mig. Alls. Får inte fram ett ord. Känner inget förtroende och trots att jag berättat att jag behöver raka och tydliga frågor så ger hon mig så många öppna frågor att jag får totalt hjärnsläpp när jag sitter där. Jag kan inte få fram någon endaste tanke jag har i huvudet hos henne. Jag gav henne två försök men sen bokade jag av mina tider jag hade hos henne och var hos min läkare som förstod hur jag kände. Hon skickade även en remiss angående adhd då hon är inne på samma spår som mig och tycker att det hade förklarat en hel del. Hon har verkligen lyssnat på mig sen något år tillbaka och det som är extra bra med henne är att hon arbetat i psykiatrin vilket är skönt. Tänk om alla läkare och psykologer lyssnade på mig så som hon gör. Vad skönt det hade känts.

Så nu har jag äntligen fått en tid hos en läkare i Älvängen och dit ska jag ha med någon som ser mig i vardagen och den problematik som finns vilket blir Filip. Filip är också bra på att hjälpa mig att få fram det jag har att säga. Så jag är väldigt tacksam över att han hjälper mig på det sätt han gör och gjort hela tiden, trots alla mina raseriutbrott och andra galenskaper. 

Men allt tar så lång tid. Man känner nästan för att ge upp emellanåt. Särskilt när man är trött. 

När jag skriver här, låter det som att jag bara är negativ och klagar, men egentligen kan jag skriva massa positivt också om olika saker, men då tappar jag liksom tråden i det som min blogg faktiskt handlar om, vilket är den psykiska ohälsan som jag och många andra lider av på olika sätt. 

Många av mina dagar älskar jag livet och älskar människorna runtomkring mig. Det är bara det att mitt humör speglas så mycket endast av mina känslor vilka oftast är väldigt starka åt ett eller annat håll. Och det kan skifta snabbt beroende vad som händer och vilka tankar som kommer över mig. Så när jag är glad för något så pirrar det till i hela kroppen och jag blir uppspelt och exalterad. Detta leder till massa motivation i stunden för egentligen vad det än är jag gör just då. Men är det något som får mig ledsen, arg eller nedstämd. Då försvinner motivationen totalt och inget vettigt blir gjort. Det är jobbigt att det är mina känslor som styr mig hela tiden.

Jag önskar att jag var bättre på att stanna upp och tänka efter. Det här med orsak-verkan är verkligen något som faktiskt är riktigt svårt för mig. Att stanna upp och reflektera. Det är därför jag ofta hamnar i situationer då jag tänker "Hur kunde det bli såhär?"  eller "Jag som aldrig vill någon nåt illa". Som jag sagt tidigare så ser jag mig själv som en väldigt snäll person, men då jag har nån slags "oförmåga" att reflektera över det som händer i stunden, så slutar det med att jag i slutändan ändå gör någon ledsen eller besviken och efteråt när personen man gjort besviken berättar, först då tänker man till och förstår. Mina känslor ställer verkligen till det för mig ibland. 

Så nu vet ni lite grann om hur läget är och att jag inte kommit så jättelångt på den vägen jag just nu hasar mig fram på. Men det är bara att hasa lite till och hoppas att jag i slutändan ska kunna ta mig fram med lättare steg :)

Puss o kram! 

Lästips!!

http://qz.com/592364/decades-of-failing-to-recognize-adhd-in-girls-has-created-a-lost-generation-of-women/?utm_source=parHuffPo&utm_medium=referral&utm_campaign=pubexchange_facebook

 

Om Adhd

Det är många som frågar vad det egentligen kan innebära med adhd. Jag ska försöka förklara så gott jag kan.

Det finns mycket fördomar om adhd.  T. ex att man är ointelligent, att man inte kan sköta ett jobb och även en hel del fördomar om att man med adhd är missbrukare eller kriminell. Och ja, det finns säkert många människor som har det så och vissa saker är lättare att falla in i med en adhd-diagnos. Men visste ni att människor med adhd faktiskt ofta är väldigt intelligenta? Eller att man kan jobba "bättre" än många andra pga sitt engagemang, sin hängivenhet och sin kreativitet. Sen att man kommer hem och känner sig som ett "utsketet päron" det är en helt annan historia. Men att alla med adhd skulle ha problem med sitt arbete det är en fördom som måste suddas bort!  Det är också stora skillnader på hur adhd visar sig mellan män och kvinnor och kvinnor (ja jag pratar mest om kvinnor för det är det jag känner att jag vill inrikta mig på) kan ha fler andra problem som depressioner, stress och ångest-problem, ätstörningar osv vilket nästan alltid gör att dessa kvinnor blir felbedömda och kanske aldrig får en diagnos. Man missar resten av en människas problematik.

 

Jag ska rada upp ett antal problem och svårigheter man kan ha som vuxen kvinna med adhd. Alla med adhd har inte alla dessa problem. Jag vill också tala om att många av dom här sakerna kan säkert många människor känna igen sig i. Men det är först när dessa problem är så stora att livet på olika sätt påverkas på ett negativt sätt och att man fungerar dysfunktionellt i vardagslivet, relationer osv....

Problem/ svårigheter:

  • Följa instruktioner
  • Organisera/ påbörja och avsluta arbeten
  • Prioritera vad som är viktigt
  • Tappar och förlägger viktiga saker
  • Problem att läsa och få ihop sammanhang
  • Göra flera saker samtidigt
  • Tolka syn, känsel och hörselintryck
  • Undviker uppgifter som kräver  uthållighet
  • Är alltid uppe i varv (tills dess att energin är slut och man istället är helt utmattad)
  • Lättdistraherad
  • Stresskänslig
  • Problem med minnet
  • Problem att känna motivation
  • Förhalar (t.ex räkningar, saker blir inte gjorda)
  • Svårt att få kunskaper automatiserade
  • Ojämna arbetsprestationer
  • Bristande tidsuppfattning
  • Lättirriterad/ lättstörd
  • Svårt att hålla ut mot framtiden
  • Svårt att vänta på sin tur
  • Avbryter i samtal (annars glömmer man det man vill ha sagt)
  • Låg tolerans för frustration
  • Humörsvängningar
  • Dåligt självförtroende och låg självkänsla
  • Svårt med relationer
  • Vardagsuppgifter som inte blir gjorda
  • Spänningssökande- vill inte ha tråkigt
  • Rastlöshet
  • Mycket i vardagen blir ansträngande för att det kräver extra tankemöda och planering
  • Ofta känsla av att inte hinna eller orka
  • Går på helspänn
  • Stora rektioner på små som stora "överraskningar". Överreaktioner.
  • Frustration/ lättirriterad
  • Ibland impulsiv ilska- kort stubin
  • Impulsiv även i andra sammanhang
  • Man tänker inte, utan man känner.

Ja, listan kan helt säkert bli ännu längre men detta är det jag kom på just nu. Det finns många negativa och kämpiga delar både för den som lever med problemen själv, men även för närstående. Jag själv kan relatera till alla dessa problem.

 

Hur mycket negativt man än kan skriva så får vi inte glömma att lyfta det som är positivt så här kommer en lista med positiva egenskaper vid adhd-problematik:

  • Full av idéer
  • Spontan
  • Full av fantasi
  • Konstnärlig
  • Kreativ
  • Engagerad
  • Kärleksfull /omhändertagande
  • Energisk
  • Passionerad
  • Ambitiös
  • Kan hyperfokusera på en intressant uppgift
  • Envis
  • Känslosam

Listan kan även här bli lång, men jag tror dom flesta redan fattat grejen. Så när man väl lärt sig handskas med dom negativa sidorna av adhd, så kan man ju faktiskt se en adhd-diagnos som en tillgång! :)

Hejhopp!

om att hitta förståelse...

Idag känner jag en slags lättnad. Från att i veckan som var bara känna mig helt uttömd på energi och lust så känns allting så mycket lättare nu. Och fast jag vart i likadana "dippar" så många ggr förut så fattar jag aldrig när jag väl är i den att -det går över!

Jag skärmar samtidigt av mig från omvärlden och vill ingenting. Och att vara det minsta trevlig mot min sambo, det finns tyvärr inte på kartan. Nej, istället söker jag bråk och fäller ut mina taggar i varenda liten diskussion som uppkommer. Jag blir iskall, nonchalant och oförstående mot allt. Nej, jag är nog inte särskilt enkel att leva med. Men jag letar efter verktygen för att bli bättre. För det är inte direkt sån här jag vill vara mot dom människor som bryr sig om mig. Nej inte alls.

Idag kändes det verkligen som att de där verktygen inte är alltför långt bort. Och vet ni varför. Jo för att jag var hos den där terapeuten jag pratat om. Hon som ska hjälpa mig att få en riktig adhd-utredning. Jag hade förberett mig väl, skrivit ner 4 st A4-sidor med mina svårigheter och problem. Och vet ni när vi gått igenom halva så säger Annika: "Malin vet du, du kan stoppa där. Det räcker gott och väl för att få en adhd-diagnos, det är inget snack om saken".  Hahaha! Jag behövde alltså inte ens ta upp resten! Hon sa återigen hur konstigt det är och hur dåligt det är att jag inte blivit tagen på allvar. Sen sa hon i allvaret, men med glimten i ögat; "Du har ju adhd så det stänker om det Malin". 

Och ja, en lite halvblyg och lite inåtvänd tjej kan också ha adhd. Det är det som många inte förstår. Men här är jag. 

Många som får en adhd-diagnos kan nog tycka att det är jobbigt. Men jag ser på det som att "Shit va skönt det ska bli när jag äntligen får det på papper!!" Och allt som kan hjälpa mig i vardagen med hjälp av detta. Som sagt, jag känner mig lättad och glad och nöjd idag. Så glad att du, Anna, läste min blogg och hörde av dig till mig! Såå tacksam! 

Tack och hej! :)

om att träffa likasinnade

Nu var det minsann ett tag sedan jag skrev nåt. Men jag har liksom inte haft något vettigt att skriva. 

Men idag känner jag att jag har det.

Jag har ju tidigare pratat om hur svårt det är för en vuxen kvinna att få den hjälp man behöver inom psykiatri osv. Jag var hos psykologen på vårdcentralen förra veckan eller om det kanske var förrförra. Jag gav henne min screening och talade om hur besviken jag var på det bemötandet jag fått på psykiatrin och att jag vill ha en utredning av adhd för att det finns så mycket som talar för att jag har det. Psykologen på vc förstod detta och tyckte själv att det var konstigt att dom skickat tillbaka mig till dom, men samtidigt kände jag också att hon inte backade upp mig och stod på min sida. Hon kändes rätt lam om man får säga så. Så hon tyckte att jag ska gå dom här 10 gångerna som vårdcentralen erbjuder (detta för andra gången då jag egentligen redan gått dom 10 ggr hos psykologen som slutade). Och sen skulle vi se hur det blir ?! Öööh jag undrar verkligen- Varför dra ut på det? Varför inte bara ge mig en adhd-utredning. Jag gick i alla fall hem helt bedrövad. Kände mig hjälplös och oförstådd och till och med lite kränkt av bemötandet som tydligen verkar vara vardagsmat inom psykiatri/psykologi.

Jag var inte långt ifrån att gå hem och lägga mig och gråta i sängen då jag kom ihåg den där kvinnan som Anna nämnt för mig. Hon den där terapeuten som forskat och jobbat kring kvinnor med adhd i flera år. Så jag bestämde mig för att skicka ett mail till henne där jag skrev och bad henne ringa mig så fort hon kunde. Sen dröjde det inte mer än knappt en timma innan min telefon ringde. Jag berättade hela min situation för henne och hon blev så förbannad. " Jag blir så trött på all denna okunskap. Du ska ha en adhd-utredning, så är det bara! Hälsa dom från mig att det ska du ha." Jag talade om för henne att det var det jag hade försökt säga till psykologen, men att det inte lett särskilt långt. 

Vet ni vad den här superkvinnan säger till mig då?!  Jo hon säger till mig såhär "Vet du vad vi gör då Malin? Då ser vi till att vi bokar en tid då du och jag tillsammans sitter och gör en egenremiss och lite screeningar osv för att sedan skicka vidare." Äntligen någon som fattar! Någon som står bakom mig och får mig att känna att jag inte bara löjlar mig. Att mina tankar inte är tagna ur luften. Att alla mina svårigheter och all ångest, deppighet och humörskiftningar bottnar i något annat. Att höra det från någon som KAN och VET!

 

Ikväll tog jag med mig Filip till en "cafékväll" som hette "Att leva med någon med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar" och leddes av just denna kvinnan. Detta var även för dom som ännu inte fått diagnos. Jag var först när jag kom dit lite skeptisk och tänkte "Vad gör vi här?" Men så fort vi börjat prata, så ändrade jag mig ganska snabbt. Den här kvällen gav mig såå mycket energi och det var så skönt att sitta och lyssna på andra människor i samma situationer och känna att "Shit, det är verkligen inte bara jag som har det såhär. Alla dom här är som jag." Det var verkligen riktigt jävla bra! Och även Filip tyckte att det var intressant att höra andra i samma situation som honom. 

Det var också kul att träffa Anna, som jag bara pratat i telefon med och mejlat med. Och även ett annat ungt par som var där. Anna tampades på samma sätt som jag med psykologer och psykiatrin innan hon fick hjälp med egenremiss av den här superkvinnan Annika. Nu har hon en adhd-diagnos men hon hade inte haft den utan Annika. Och det här är bara en av få tjejer som fått hjälp tack vare Annika.

Så den 23:e är det min tur. Jag är så lättad och känner hoppfullhet. Nu går det åt rätt håll!  Och dessutom verkar jag få lite nya bekantskaper på vägen vilket ju är extra roligt! =)

Om mina humörsvängningar....

Tänk vad ens humör kan gå upp och ner. Det senaste inlägget jag skrev var verkligen en dålig dag, dagen därpå var bättre till en början men sen gick det neråt igen. 

Igår var en dag då jag vaknade och var på jättebra humör, så taggad till tusen packade vi ihop oss för en tur ner till Göteborg med min fina lilla familj. Vi mötte även upp Filips bror och hans tjej. Men sen när vi väl kom dit dröjde det inte länge förrän den där obehagskänslan kom smygande från ingenstans. Den där klumpen i magen och gråten i halsen. Jag försökte verkligen förändra mitt känsloläge men det gick inte. Vi var på Liseberg i fyra timmar, men sen klarade jag inte mer. Jag ville bara hem innan jag skulle börja gråta mitt bland alla folk. Och det är så svårt att förklara för andra. Varför man helt plötsligt inte vill vara kvar på en plats längre. 

Jag vet inte riktigt på vilket sätt, men jag kan ändå se en röd tråd, när denna obehagskänsla tränger sig på. Och det är bland människor jag inte känner. Jag kan dra flera exempel då samma känsla dykt upp. Midsommar förra året är ett sånt exempel. Vi var hemma hos ett par vänner till vänner om man säger så och jag gick runt med gråten i halsen och jag och Filip åkte hem först av alla för att jag blev så himla nere och inte orkade hålla fasaden längre. Likadant en annan midsommar då jag var tillsammans med Johnny, då slutade det med att jag åkte hem med Tobias för att jag var så himla nere. Även där var det en grupp av folk som jag inte kände särskilt väl mer än ett par stycken. Finns många såna tillfällen, men här är dom så himla tydliga. 

Nu är det i alla fall skönt att folk vet och så även Filips bror och hans tjej. Men att förklara för folk att "jag vill gå hem för att jag känner just nu bara för att gråta", det är inte helt enkelt. Och det kan verkligen inte vara lätt för folk runtomkring att förstå heller. När jag går från sprudlande glad till jättedeppig inom loppet av ett par timmar. Och när man inte ens kan säga varför man är deppig. 

Hursomhelst, innan jag gick o la mig, testade jag den nya medicinen jag fått. Men den funkade verkligen inte. Eller ja, kanske tog den bort ångesten, men jag kände av flera jättejobbiga biverkningar. Jag blev alldeles skakig, och sådär svag som man kan känna sig när man inte ätit ordentligt och helt plötsligt blir jättehungrig. Och jag vaknade flera gånger under natten med hög puls och svårt att andas. Så njae... Då är jag nog hellre helt utslaget trött faktiskt. Och trött blev jag ju ändå eftersom att jag inte kunde sova ordentligt på natten. Knepigt att det ska vara så såvrt att hitta "rätt". 

På onsdag ska jag i alla fall till psykologen, och veckan därpå till läkarn. Så får se vad dom säger. 

Idag har i alla fall varit en ganska bra dag. Förmiddagen var supermysig, med två goa barndomsvänner som kom hit på lite brunch. Sen har vi bara slappat. Har inte riktigt orkat mer än så. Men nu hoppas jag på en riktigt bra vecka och att den här dippen är på väg uppåt igen :)

Tjingeling!

om att känna sig trasig...

...och så plötsligt var man där igen. Mitt i det som jag kallar för en "dipp". När man går runt med en konstant klump av gråt i halsen, när man inte orkar/"klarar av" att gå utanför dörren ens för att gå o handla och helst av allt bara vill ligga i sängen och inte göra någonting. Man kommer sig inte för att ta tag i något. Jag hade behövt städa. Jag hade behövt handla. Jag hade behövt gå ut o gå och jag hade behövt aktivera Tobias. Men det går inte.

Som tur är så är Tobias nöjd och glad att jag inte "tvingar" ut honom på massa aktiviteter. Han gillar att vara hemma och har inga problem med att roa sig själv. Men man känner sig så kass som mamma. Man har så mycket press på sig också i samhället idag, som ger en så dåligt samvete för att man inte alltid lyckas med allt det där som man ska. Och när man då under en eller två dagar inte orkar med nånting utav allt det där som samhället säger att man ska göra, då blir den där klumpen i halsen ännu större. 

I natt vaknade jag av min ångest. Den förföljde mig i mina drömmar. Jag drömmer ofta ångestfyllda drömmar. Jag kan drömma om att jag är på ett skepp som håller på att sjunka och jag är nära på att drunkna, eller att jag sitter i en bil med en främmande människa bredvid mig som helt plötsligt attackerar mig och försöker strypa mig eller drömmar där människor jagar mig eller ska skjuta mig. Jag minns inte vad jag drömde inatt, men ofta vaknar jag av att desperat försöka att hämta andan och att kunna andas. Det är extremt obehagligt. Så var det i natt och när jag väl vaknat hade jag fortfarande svårt att andas och jag fick samtidigt som små krampanfall. Jag antar att det är nån form av ångestattack... 

Jag har också i perioder drömt arga drömmar. Råa och hemska drömmar om att slå någons huvud rätt i asfalt eller att man slagits o kastat ut någon ur en bil för att man känt så mycket hat mot den personen i drömmen. Såna drömmar kan göra mig rädd och undra vart dom kommer ifrån?! Är det känslor som jag stängt inne under lång tid som kämpar sig ut ur mig på natten? Jag vet inte... men obehagligt och jobbigt är det.... 

Hur som helst så sitter känslorna från natten kvar i mig idag. Jag känner mig nedstämd och ensam och gråtfärdig. Det känns som om att ifall någonting skulle gå emot mig idag så kommer det brista för mig. 

Jag återkommer ofta till att förklara att jag känner mig ensam. Visst är det konstigt?! Jag är inte ensam. Jag har ju Filip och Tobias, mina vänner och familj. Men jag tror att det är att jag känner mig ensam i det här. Att jag aldrig riktigt kan sätta in någon i det jag känner. Inte mer än att jag kan försöka förklara. Men ord är många gånger otillräckliga för att beskriva känslor. 

Jag är verkligen trött på att känna såhär. Jag är trött på att behöva stå ut med massa ångest. Trött på att känna ledsamhet, nedstämdhet, ensamhet, oro och ängslan och jag är trött på att känna mig trasig... Ja det är nog ett bra och sammanfattande ord. Att känna sig trasig.

Om att känna ångest....

Som jag skrivit tidigare har jag väldigt stora problem med känslor. Att reglera känslor. Att stå ut med känslor och att jag nästan alltid följer mina känslor. Att i stunden inte kunna tänka särskilt logiskt. Självklart ska man många gånger följa sina känslor. Men för mig, känns det som om att när en känsla smyger sig på så tappar jag liksom bort dom andra på något skumt sätt och logiken är verkligen många gånger helt bortblåst. Jag fångas av mina känslor. Och jag lever ut dom. Så många gånger har jag levt ut en känsla eftersom jag "tappat" dom andra så att jag ställt till problem för mig. Jag blir impulsiv. Jag tar dåliga beslut som kanske gynnar mig i stunden, men sen....sen när det gått ett tag och allt har fått sjunka in då är det något annat som smyger sig på. Nämligen ångesten och skuldkänslorna. Och om jag då säger att jag känner alla känslor väldigt starkt så kan man ju kanske förstå att dom skuldkänslorna jag upplever och den ångest jag känner. Att den blir brutal. 

Jag vet inte hur många av er som upplevt riktig ångest. Och då pratar jag inte om söndagsångest eller bakfylleångest. Nej det är en helt annan ångest jag pratar om. Jag har i alla fall det man kallar generaliserat ångestsyndrom. Det betyder att jag känner ångest och oro varenda dag. Året om. Jag stressar upp mig och oroar mig för småsaker likväl som stora saker. 

Men det är inte den värsta typen av ångest. Jag är så van vid att leva med den. Nej, den värsta typen av ångest den kickar in på kvällarna mestadels. Och då får jag ibland panikångestattacker. Jag brukar försöka beskriva känslan av en panikångestattack som om att man bara vill slita av sig sin hud och liksom släppa loss allt det onda man känner. Det gör verkligen kroppsligt ont av ångesten och man vrider sig av sina inre plågor. Man svettas och skakar och gråter. Man får svårt att andas och hög puls. Men det är hur jag upplever mina panikångestattacker och det kan vara olika för olika människor. Men panikångestattacker gör verkligen ont.

Jag har nu fått testa en tredje sort av ångestmedicin (som jag endast tar vid behov). Dom  som jag tidigare provat gör mig alldeles för trött. Eller trött är ett milt ord. Jag blir helt utslagen och sängliggande. Därför undviker jag att ta dom så länge det bara går. Men ibland måste jag så nu hoppas  jag att denna tredje medicin ska funka för mig. 

Det var lite grann om min ångest. Även här hade jag kunnat skriva mer, men det blir så mycket text och risk för att den blir osammanhängande, så antagligen kommer jag skriva mer om detta i andra inlägg framöver.

Nu ska jag börja packa ihop mig inför 2 dagars konferens med mina härliga kollegor :) 

Hej så länge! 

 

Ibland snöar jag in mig på saker...

...som till exempel nu när jag har ett intresse av att äntligen bli utredd. Samma sak snöar jag ibland in mig på att börja träna, blir jätteivrig, skaffar gymkortet, köper nya träningskläder, kollar upp kosttillskott, träningsschema osv och sen tränar 3 gånger. 

Eller tar tag i musiken och snöar in mig på den, får för mig att börja spela in musik, sjunger och har mig så fort jag har chansen och sen dör det också ut.  

Jag avslutar inte det jag påbörjat. 

 

Har i alla fall fyllt i den här så den är redo o klar för att lämnas till psykologen om en och en halv vecka.

Hittade den även på internet så jag tänkte att ni får ta del av mina svar. 

"ASRS överrensstämmer med kriterierna i den amerikanska psykiatriklassifikationen DSM-IV [19] och fångar hur ADHD-symptomen uttrycks hos vuxna. Symtomen skattas på en 5-gradig skala med avseende på hur ofta de har inträffat under de senaste 6 månaderna.

0=aldrig 1=sällan 2=ibland 3=ofta 4=mycket ofta

Symtomchecklistan på 18 frågor har kliniskt värde, eftersom den ger en indikation på hur stor symtombelastningen är, dvs både antal och typ av symtom som patienten lider av. Man får också en indikation på hur ofta symtomen förekommer och därmed en fingervisning om funktionsnedsättning. Totalpoängen sträcker sig mellan 0-72 . Precis som i DSM-IV handlar 9 påståenden om subtypen >>ouppmärksamhet<< och 9 påståenden om subtypen >>hyperaktivitet/impulsivitet<

Vid mer än 17 poäng i någon av dessa två subtyper är det sannolikt att personen uppfyller diagnoskriterierna och vid mer än 24 poäng är det mycket sannolikt."  (källa: http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=6630 ) 

 

Jag har fått 54 poäng. Så även om det vägt mellan två olika alternativ på 2-3 frågor så ligger jag fortfarande långt över. Får se vart det leder...

 

(upphovsrätt WHO)

 

Om att söka förståelse

Jag ber Filip läsa min blogg varje dag, för jag vill ha hans synpunkter på den, både positiva och negativa. Och det senaste inlägget uppfattade han som om att det låter som att jag redan har en diagnos. Men det är absolut inte det jag vill uppnå med det jag skriver. Jag skriver ner för att göra det tydligt för mig själv vilka svårigheter jag har och hur och när det visar sig. En kartläggning kan man säga. För min egen del, men som ni får ta del av. Allt det som jag skriver i bloggen är saker som jag ska ta upp eller har tagit upp med min psykolog.

Jag kan ha fel, det vet jag. Men jag är som sagt till 95 % säker på att jag i slutändan kommer säga; "Vad var det jag sa?"

Jag vill inte ha en diagnos för att jag ska kunna skylla på den. Jag vill få min diagnos för att det skulle ge mig så mycket mer förståelse för mig själv. Och säkert kunna ge Filip och andra runtom mig mer förståelse. Och på det sättet kunna jobba med mig själv och lära mig hantera situationer och förändra en del dåliga beteenden. 

Om det ändå skulle visa sig att jag inte har en diagnos utan bara en himla massa svårigheter, då kommer jag bli besviken. Det kommer jag. För då har man inte på samma sätt en "mall" att gå efter, olika saker som man vet fungerar för människor med just adhd. Utan då kommer man få leta efter sätt som funkar för just mig, vilket säkert är svårare att hitta rätt. 

Så så ligger det till! 

Kram till er! 

 

Om att få alla bitar att falla på plats...

Jag kommer fortsätta att skriva lite om hur jag är som person, det som jag ser som mina svårigheter osv och i detta inlägg kommer jag skriva vidare om det jag började på igår, nämligen om min koncentration. Kommer säkert glida in på en del annat också, men jag tänker att jag börjar där i alla fall...

Sen jag började jobba på skola har jag lärt mig så otroligt mycket. Både om elever, elevers svårigheter óch om att möta olika elever på olika sätt. Men jag har också lärt mig så otroligt mycket om mig själv. Jag har alltid känt det som om att jag har fått kämpa mer än andra och nu äntligen kan jag förstå varför.

Jag kan ge några exempel på situationer jag hamnat i på skolan nu, men som visar tydligt hur det var för mig i skolan då jag själv gick i högstadiet. Och när jag tänker på det och att det är så det alltid har varit för mig så undrar jag hur jag lyckades gå ur skolan med såpass bra betyg som jag ändå gjorde. Och nej, jag skaffade inte mina betyg genom att smöra. Jag jobbade nog bara jävligt hårt.

Ett exempel är faktiskt taget från idag. Och det var då jag satt med några elever och kollade på en film om mellankrigstiden och jag hela tiden glider in i andra tankar. Jag märker inte ens när tankarna börjar sväva iväg utan märker bara att jag inte hängt med på vad dom precis pratat om. Sen försöker jag komma in i det igen.  Men igen och igen och igen glider tankarna iväg och när eleverna sedan skulle prata om detaljerna i filmen, så insåg jag hur lite jag hade hängt med.

Jag kan inte hänga med i filmer. Det märker jag även hemma. Vi kollar sällan på tv och film, men när vi gör det och filmen inte fångar mig direkt så funkar det inte för mig. Jag kan inte sitta stilla, det liksom kryper i mig och jag börjar istället störa stackars Filip, pussa på honom, möla i mig något godis, inte för att jag är särskilt sugen utan bara för att jag måste göra någonting. Jag kollar telefonen eller börjar tänka på annat. Det kan sluta med att jag har suttit med Filip i soffan och inte kollat på filmen överhuvudtaget eller hängt med, just för att det inte går om jag inte är tillräckligt intresserad.  Däremot om det är en film som verkligen intresserar mig och fångar mig direkt. Då är det inga problem för mig.

Samma sak gäller genomgångar. Till exempel en gång då jag var med en elev på en religionslektion och min kollega hade genomgång. Jag står som tur är oftast upp när jag är med inne på lektion på det sättet så då kan jag åtminstone röra på mig. Men jag känner verkligen att det börjar krypa i mig. Jag vill göra nånting, gå ut och hämta nånting, fixa nånting eller hjälpa en elev med något, ja vad som helst. Bara inte stå och lyssna på något som jag ändå inte hänger med i. Dessutom känner man sig dum över att känna så när det står en jätteduktig och engagerad lärare framme vid tavlan. Som tur är så är det ju inte jag som måste hänga med, men jag vill gärna sätta mig in i elevernas uppgift så att jag själv kan göra ett bättre jobb och där är det ett problem. 

Eller som idag då jag läste en matteuppgift och läste den säkert 8 gånger, men inte fattade vad det stod? Vad var det överhuvudtaget jag skulle få fram? Jag hade inte en susning överhuvudtaget. Det var lite text med några siffror och ett par x utplacerade på ett par platser.

 

Såhär ser det ut för mig och har alltid gjort. Men jag har liksom inte fattat att det har varit "onormalt". Det är så jag trott att det är. Fram tills nu. Tänk att det ska ta 27 år att förstå att det inte är så det ska vara.

 

Med tanke på allt det här och med tanke på en hel del annat som jag kommer försöka ta upp här på bloggen, så är det nog inte så konstigt att jag faktiskt har känt mig lite annorlunda. För det är nog precis vad jag alltid har varit och det är väl ändå helt okej...

 

Tack och hej!

 

 

Om att skapa kaos...

Har du någon gång känt att ditt huvud inte riktigt är med? Att du kan stå och lyssna på någon, men efter halva meningen börjar tänka på nåt annat och sen känna att man inte har en aning om vad personen framför dig pratar om? Eller att du pratar om en sak för att snabbt byta till något helt annat? Eller känner du ibland att du inte märker att det inte är din tur att prata just för att du bara måste få ur dig det du har att säga?

I mitt huvud ploppar det upp nya saker hela tiden och därför tappar jag också tråden ofta när jag pratar med någon om något. Jag glömmer bort vad det var jag precis började prata om, för det är en ny tanke som tar upp min tid. Jag har ofta fått höra att jag är tankspridd och så är det verkligen. Jag glömmer bort saker hela tiden. Filip kan säga till mig att "tar du hand om det där nu då?" "Japp, alldeles strax" säger jag och sen blir det inte gjort i alla fall för jag har redan glömt bort det. Han kan säga till om och om och om igen och jag tänker hela tiden att "Jag ska". Men antingen tappar jag det på vägen eller så klarar jag inte av att komma igång med det. De flesta undrar säkert "Vadå inte klarar av?" Men många förstår nog precis vad det är jag menar. Det går bara inte, det tar emot på ett sätt som inte ens går att beskriva. Precis som jag säger, man klarar inte av det. Och när man sen får höra "Varför har du inte gjort det, jag har ju sagt till dig så många gånger" Så får man så dåligt samvete och känner sig värdelös". Och så börjar man må dåligt för att man gjort någon besviken igen. 

Jag har alltid varit rörig utav mig. Och då menar jag verkligen rörig. När jag var liten var mitt rum totalt kaos. Alltså bombnedslag. Mamma förstod inte hur jag kunde ha det så. Sen fick jag mina städryck och då städade jag och städade och städade. Men lång tid tog det för under tiden hittade jag ju tusen andra saker att pilla med, eller sortera o riva ut, eller läsa gamla brev, göra min nya barbiedocka fin o byta kläder på henne eller få för mig att börja möblera om.

Jag är fortfarande på samma sätt. Jag har haft ett jätterörigt hem långt mer än vad jag har haft det städat, det kan jag lova er. Fast jag har tvingat mig själv att bli bättre. Så jag har numera inte ett hem i kaos, inte sen jag flyttade in där jag bor nu. Jag har blivit bättre för att jag inte kan slappna av om det inte är städat, men också för att jag lyckats få rutin på det vardagliga röjandet. Sen får jag fortfarande dom där röj-dagarna och då kan jag städa, rensa garderoben, tvätta allt allt allt, putsa fönster osv osv. Men ett rum har jag som nästan alltid är kaos och det är sovrummet. Kläder ligger i högar och precis dom där högarna använder jag mig av när det kommer till många saker. Ordning o reda är inte min grej. 

Filip sa någon gång när han såg min röra att "Det är såhär ditt liv ser ut, Malin, allting är en enda röra" Och det är så sant. Det är precis sådär det ser ut i mitt huvud. Jag glömmer saker, jag tappar bort saker, lägger från mig  t.ex. nycklar, telefoner, hörlurar, jag liksom märker inte att jag lägger ifrån mig dom, jag tappar saker, jag sölar, jag stöter till saker, jag välter saker och är allmänt riktigt klumpig. 

och eftersom att  jag inte klarar av att ta tag i vissa saker så har jag på olika sett hamnat i kaosartade situationer igenom livet.

Kanske blev detta inlägget lite rörigt och osammanhängande, men jag försöker skriva av mig och det är så mycket som vill ut. Jag kommer försöka lägga ut lite i taget. Hade kunnat skriva hur mycket som helst känns det som, men vill inte tappa tråden så jag tar lite i taget istället. 

Det hade varit så kul att få kontakt med människor som har dom här problemen och som VET att dom har adhd just för att det är så intressant när man känner att man beter sig på samma sätt. Så skriv gärna till mig i kommentarerna eller skicka ett mail till:  malin.harstunden@gmail.com (Jag vet, det var längesen jag jobbade som frisör på Hårstunden nu, men jag orkar inte pilla med en ny mejladress så den får duga sålänge!

Tack för idag!

Och kram till er! :)

 

 

 

 

 

 

Om att kämpa hårt!

Idag fick jag ett mejl från en tjej som berättade hur hon hade känt igen sig väldigt i min text och skrev och berättade om hur det var för henne och hur hon fick en adhd-diagnos vid 29 års ålder. Vi skickade ett par mejl fram och tillbaka och det slutade med att vi pratade i telefon i nästan en och en halv timma nu när jag kom hem. Vi pratade om våra svårigheter och det stämde in nästintill allt helt på pricken.

Jag har ännu inte någon diagnos men efter det här samtalet gick jag från 80 till 95 % övertygelse om att jag har adhd. Man ska inte diagnosticera sig själv, det vet jag. Men jag jobbar med ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, så tro mig jag vet vad det handlar om och jag läser även otroligt mycket om just sånt här för jag tycker att det är så himla intressant. Det jag misstänker är alltså inte taget ur luften. Den här tjejen pratade om hur mycket okunskap det finns runt just tjejer och kvinnor med adhd och hur många som blir feldiagnosticerade eller som aldrig ens får en diagnos överhuvudtaget som borde ha det. Det är så mycket mer tydligt med adhd hos killar, därför upptäcks detta så mycket tidigare än vad det oftast gör för tjejer. Många tjejer som har adhd-diagnos har fått den i sitt vuxna liv just för att det är svårare att upptäcka på tjejer, men blir mer påtagligt då man går in i vuxenlivet med alla dom krav och allt det ansvar man har.

För många är en person med adhd, den där killen i klassrummet som var högljudd, bråkig och som inte kunde sitta stilla. Det är långt ifrån mig själv. 

Det är nog svårt för andra att se att den där tystlåtna lugna tjejen som gick ur skolan med bra betyg hade koncentrationssvårigheter. Men vet ni hur hårt jag kämpade i skolan? Det krävdes otroligt mycket av mig för att exempelvis orka ta mig igenom en text. Att läsa samma rad eller stycke om och om igen och ändå inte förstå vad det var man hade läst?!  Eller som alltid sköt upp allting till sista stund för att man inte lyckades komma igång med det. Men jag ville verkligen inte vara sämre än mina tjejkompisar som gick ur skolan med x antal fler mvg än jag. Och varje gång man fick betygen i handen mådde man så dåligt när alla ville jämföra med varandra och jag visste att jag inte låg på deras nivå. Jag minns verkligen den pressen jag kände på mig i högstadiet och det är nog någonstans där jag började känna viss nedstämdhet och ångest. 

Hur som helst. Det jag beskrev idag under mitt samtal med Anna och det hon beskrev det var så jäkla på pricken, Och det kändes så jäkla bra. 

Jag har väldigt ofta dåligt samvete för hur hårt jag än kämpar och hur väl jag än vill andra människor så trasslar det till sig för mig på olika sätt. Man sårar människor, man klantar till det, man glömmer saker och man märker igen att "nu blev det fel-igen" Och man förstår inte hur det kunde gå så fel igen. 

Jag skulle kunna med att påstå att jag är en av dom mest varmhjärtade människor jag känner, hur dumt det än kan låta. Jag är extremt medkännande och snäll. Ändå blir det fel och jag sårar och gör folk besvikna på mig. Och där kommer  det dåliga samvetet igen som leder till ångest och nedstämdhet. Det där ekorrhjulet som jag pratat om... 

Hon verkade vara en fantastisk tjej den där Anna. Hon gav mig massa peppande ord, massa tips  om att lita på min magkänsla och stå på mig och hon skulle dessutom hjälpa mig att ta kontakt med en tjej som har har forskat och jobbar mycket med just kvinnor med adhd som hon fått mycket hjälp av. Så vi skulle höras vidare... 

Tänk vad mycket positivt som kan komma ur att blotta sig lite!  

 

Söndag.

 

 

 Höst. Och söndag. En av dom bästa dagarna i veckan. Den dagensom det känns okej att inte göra nånting. Att krypa upp i soffan, tända några ljus och gå i mysbrallor och slarvig tofs hela dagen. Hur kunde jag inte se det för några år sedan. 

 

Om att våga släppa in någon

Wow, vilken respons jag fått av folk som läst mitt första blogginlägg. Massor av kommentarer här och på facebook och instagram, men även massvis av personliga meddelanden och sms osv. Så tack snälla ni för så många fina ord. Dom värmer verkligen. 

Och det börjar gå upp för mig hur otroligt många det är därute som  lever i sina egna fighter. Många med liknande problem eller andra typer av psykisk ohälsa vilket är skönt såklart så att man känner att man inte är ensam, men också lite skrämmande. Att det ska behöva vara så många som går runt och mår dåligt på olika sätt .Jag vet av egen erfarenhet hur svårt det är att söka hjälp. Eller att ens vända sig till någon. Men vet ni hur skönt det är att släppa ut allt till någon? Att släppa in någon och känna att man inte behöver kämpa ensam. 

Jag hade min värsta period någonsin för några år sedan. Jag grät nästintill varenda dag under en längre tid, jag levde i en destruktiv relation, trivdes i stort sett inte med någonting och jag till och med önskade att jag inte fanns till för min ork var slut. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till just då och ingen visste hur jag kände. Ingen. Ingen i min familj inte ens min närmsta vän visste att jag mådde så dåligt. För jag släppte aldrig in någon. Men att berätta för en vän blev min sista utväg, så det gjorde jag tillslut. Och jag vet ärligt talat inte hur jag hade mått idag om jag inte hade gjort det. Hon hjälpte mig i alla fall att söka hjälp. Så jag gick till en kurator på vårdcentralen under en kortare period. 

Livet gick vidare, jag bodde själv i ett par år vilket gjorde mig lite starkare, men jag har hela tiden, sen tonåren fallit tillbaka in i depp-perioder. Perioder av många tårar, mycket ilska, massor av ensamhetskänslor och många dagar då jag bara legat och stirrat ut i tomma intet i min säng.Jag har också på olika sätt varit ganska självdestruktiv genom åren. Men den stora förändringen kom när jag träffade Filip. Han såg igenom mig som ingen gjort förut och han "tvingade" mig att prata med honom. Jag har aldrig pratat om mina känslor förut. Jag har inte ens vetat hur man gör. Men han drog ur mig orden, när han märkte att dom fanns där och när han såg hur jag led så lät han mig inte stänga inne det i mig själv som jag alltid gjort innan. Och vet ni hur skönt det var? Det var det bästa jag gjort och tillsammans med Filip blev jag starkare. 

Men med tanke på både mitt självdestruktiva beteende och med tanke på hur jag alltid har ett behov av att leva ut mina känslor så har jag många gånger satt mig och min relation med Filip på spel på olika sätt och tillslut kände jag att söker jag inte hjälp nu så kommer jag mista Filip. Och där bestämde jag mig. Jag ska få ordning på mig sjäv. Och med hjälp av Filip och med hjälp av min bästa vän Sandra och med hjälp av min syster Linda så orkar jag kämpa. För det är tufft som in i helvete att ens bara söka hjälp. Att berätta om sina problem om och om igen för olka människor. Att stå på sig för att verkligen få den hjälp man behöver. Det är tufft. Men har du någon nära dig med dig, så orkar du. Du måste bara våga släppa in någon.

 

Jag var jättenervös när jag skulle lägga ut mitt första blogginlägg. Jag tänkte "Hur kommer folk reagera?", "Kommer jag få nån slags "psyko-stämpel"?", "Kommer folk bli osäkra på hur dom ska bete sig mot mig nu?" 

Men jag är lika mycket jag som jag var häromdagen. Om inte något starkare. Och kanske kommer jag med mer lätthet kunna prata med människor om jag skulle känna att jag behöver det. Framförallt så kommer jag veta att jag är inte ensam. Det kommer alltid finnas dom människor som aldrig kommer förstå. Människor som aldrig kommer ens vilja förstå. Men vi som förstår och vi som vet, måste försöka göra slut på denna tabu som råder kring just ämnet "Psykisk ohälsa"

 

Tack för mig!

Kram !